Det jag skriver säger jag inte med arg eller dömande röst, på riktigt känner jag mig bara ledsen och behöver kontakt.
Är jag knäpp? Eller, ska man inte vilja mer än att supa, konsumera, passa in, vara en del? Var ska det leda? Vart hittar man de som vill ha mer, eller något annat?
Låtsas alla eller är det bara jag som är en missnöjd individ?
Känner man sig, är man, blir man fri genom de handlingarna? Känner man sig hel, uppfylld?
Kan inte någon förklara, som är en del, som är nöjd, som funnit frihet i det här samhället jag inte kan förstå.
Söker inte Ni frigörelse? från allt det. Vill Ni inte egentligen ha mer? Och nu menar jag inte i materiell väg eller inom Er bekantskapskrets, jag menar inombords... något som är mindre konstlat och mer naturligt.
Igen känner jag mig ful i samhället, känner mig inte som andra, och jag orkar inte försöka passa in, för jag kan inte hänge mig åt det, jag stannar alltid upp och tittar på och jag vill inte reflektera över detta mer... är jag en bortskämd människa formad av samhället som bara hamnat utanför ramverket, i marginalen, och inte är stark nog att gå min väg? Jag har försökt men känner mig alltid ensam så jag sneglar bakåt och går tillbaka, bara för att känna mig lika tom.
Enda jag tänkt på de senaste dagarna är värme och havet. En vän till mig från Colombia berättade om hur de brukade ta långa bilturer på öppna vägar och lyssna på hög musik, de åkte till så kallade "virgin forests", orörd natur och vattenfall mitt i, där satt de och drack öl och skrattade, i värmen, värme i nacken, mot naken hud. Bilderna jag såg framför mig när jag hörde det sitter fortfarande kvar inom mig.
